Edith Södergran → Έντιτ Σέντεργκραν

spiros

  • Administrator
  • Hero Member
  • *****
    • Posts: 824943
    • Gender:Male
  • point d’amour
Edith Södergran

The stars

When night comes
I stand on the steps and listen,
stars swarm in the yard
and I stand in the dark.
Listen, a star fell with a clang!
Don’t go out in the grass with bare feet;
my yard is full of shards.




Triumph of Existing

What do I fear? I am part of infinity.
I am a portion of a cosmic force,
a separate world within a million worlds,
a star of the first magnitude, the last to die.
The triumph of living, the triumph of breathing,
the triumph of existing!
The triumph of feeling time flow, glacial, through my veins
and hear the silent stream of night
and stand atop the mountain in the sun.
I walk on sun, I stand on sun,
I know of nothing but the sun.

Time—transformer, time—destroyer, time—enchanter,
do you come with new intrigues, a thousand schemes,
to offer me a life
as a little seed, as a coiled serpent, as a rock out in the sea?

Time—you murderer—begone from me!
The sun fills up my breast with lovely honey to
the brim
and she says: some day, all stars are bound to die,
yet they always shine without dread.


Triumf är att finnas till…

Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf är att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina
ådror och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av inget annat än sol.

Tid—förvandlerska, tid—förstörerska, tid—förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en
tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i
havet?

Tid—du mörderska—vik från mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
Och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid
utan skräck.



From Edit Södergran ”Septemberlyran, 1918”. Translation by Stina Katchadourian
Poems by Edith Södergran – Swedish Finn Historical Society

https://www.greek-language.gr/periodika/sites/greek-language.gr.periodika/files/magazine/1959_1_90_diagonios.jpg
« Last Edit: 15 Oct, 2021, 18:54:19 by spiros »


spiros

  • Administrator
  • Hero Member
  • *****
    • Posts: 824943
    • Gender:Male
  • point d’amour

Triumf är att finnas till…

Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf är att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina
ådror och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av inget annat än sol.

Tid—förvandlerska, tid—förstörerska, tid—förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en
tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i
havet?

Tid—du mörderska—vik från mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
Och hon säger: en gång slockna alla stjärnor,
men de lysa alltid utan skräck.


Θρίαμβος να υπάρχεις...

Τι φο­βά­μαι; Εί­μαι μέ­ρος του απεί­ρου.
Εί­μαι μέ­ρος της με­γά­λης δύ­να­μης του όλου,
ένας μο­να­χι­κός κό­σμος μέ­σα σε εκα­τομ­μύ­ρια κό­σμους,
όμοια με το πρώ­το αστέ­ρι που σβή­νει τε­λευ­ταίο.
Θρί­αμ­βος να ζεις, θρί­αμ­βος ν' ανα­σαί­νεις, θρί­αμ­βος να υπάρ­χεις!
Θρί­αμ­βος να νιώ­θεις το χρό­νο να ρέ­ει πα­γε­ρός στις φλέ­βες
και να αφου­γκρά­ζε­σαι το σιω­πη­λό πο­τά­μι της νύ­χτας
και να στέ­κε­σαι στο βου­νό κά­τω από τον ήλιο.
Περ­πα­τώ στον ήλιο, στέ­κο­μαι στον ήλιο,
δεν γνω­ρί­ζω τί­πο­τα άλ­λο από τον ήλιο.

Χρό­νε-με­τα­μορ­φω­τή, χρό­νε-κα­τα­στρο­φέα, χρό­νε-τα­χυ­δα­κτυ­λουρ­γέ,
έρ­χε­σαι με νέ­ες ρα­διουρ­γί­ες, χί­λια τε­χνά­σμα­τα για
να μου προ­σφέ­ρεις ύπαρ­ξη
σαν μι­κρός σπό­ρος, σαν κου­λου­ρια­σμέ­νο φί­δι,
          σαν βρά­χος στη μέ­ση της θά­λασ­σας.
Χρό­νε –φο­νιά– απο­μα­κρύν­σου από μέ­να!
Ο ήλιος γε­μί­ζει το στή­θος μου με γλυ­κό μέ­λι
            ως τα χεί­λη
και λέ­ει: όλα τ' αστέ­ρια κά­πο­τε θα σβή­σουν,
              όμως πά­ντα θα λά­μπουν δί­χως φό­βο.



Μετάφραση: Δέσποινα Καϊτατζή-Χουλιούμη
Δύο ποιήματα - Έντιθ Σέντεργκραν
« Last Edit: 09 Nov, 2021, 12:13:52 by spiros »



 

Search Tools